I, Felix.

Din värme, din mjuka värme
ber jag om,
som strömmade långt innan mänskan
på jorden kom.
I urskogsgömmenas duniga
fågelnästen
bar samma skyddande värme
livets fästen.

Ur ångestbrinnande himlar
sjunker vi ner
i boets mörker, där livet
ej frågar mer.
Ty molnens lekar är hägring
och spegelstänk,
men allt som föds och föder
är djupets skänk.

Det dagas, och rymden ljuder
av vingesus.
Den svävande fågeln jublar:
Jag lever av ljus!
Men gömt i det tysta vilar
hans ve och väl.
Din värme, din djupa värme
ger mig själ.