I, Felix.

Klockan är 06:00 och jag sitter här och skriver i min övergivna, tomma, meningslösa blogg.

So get this, har glott igenom alla avsnitt av Entourage den här veckan och nu börjat på How I Met Your Mother vilket är rätt så konstigt med tanke på att jag jobbar så really, när ska jag ha tid? I'll tell you when, never liksom.. men ändå gör jag det. Så lately liksom har jag känt mig mer och mer.. inte övergiven för det är jag ju inte (har ju alltid min mamma!) men liksom, ensam in a way i suppose. Jag vet, jag vet; jag är inte direkt ensam heller om man tänker efter (har ju alltid min mamma..!) men det är inte samma sak. Jag tror det började med min farmors 75-års firande förra helgen; Allting började på restaurangen i området som hade bokats för att fira en fantastisk, underbar farmor. Ett sådant firande som bara pensionärer kan få med en massa handskakande och en massa "oj vad stooor du har blivit, sist jag såg däg var du så här lång, ååh va trevligt att se dig igen!". Det som slog mig var att alla kom i par, utom jag, min pappa och min kusin dennis - som är 13 år. Lite smått jobbigt faktiskt att se hur alla var så himla gosiga å trevliga med sina respektive. Visst, Kusin C hade inte sin bigboi L med sig men skitsamma, hon drar ju iväg (i runda slängar) 2000 sms/månad så han kunde lika gärna ha vart där!

Fast forward.

Igårkväll ringde jag en "gammal" kompis från gymnasiet som jag brukade hänga med - en av få jag fortfarande håller kontakten med - och vi snackade om att se VM-kval matchen inne i stan i dag meeeen som vanligt hände inget så framåt en timma innan avspark gav jag med mig och gick ner till ica för att inhandla lite smått-å-gott till matchen. Åkte ner med hissen (Hela sex våningar I might add!) gick ut ur portuppgången och slogs av melankoli. Jag vet inte vad triggern var men alltså, kombinationen av den höstiga luften, mörkret, tystheten med den avlägsna motorvägs-trafiken gjorde sitt antar jag. Jag lamslogs (det ordet använder man inte ofta, pretty awesome) av en massa minnen som jag tydligen associerade med precis den väderleken som existerade vid 18:30 den 11 Oktober 2008 i Kungsängen på bergvägen..

*insert historia om hur jag sedan ringde till min mamma för att inte känna mig ensam etc etc*

fast forward igen

Sitter och glor mig till döds (braindead baby!) How I Met Your Mother (Som förövrigt är en jättesöt komediserie) där Ted är kär i Robin som har feeelings för Ted men som inte vågar säga nått för Ted vill fortfarande gifta sig och det vill inte Robin så dom ska bara vara vänner med det funkar ju aldrig för alla vet ju att man inte kan styra över sina känslor.
Anyway, so im sitting here right, watching the series och glider in på avsnitt 18 av säsong 1 (how.i.met.your.mother.118.hdtv-lol.[VTV]) och cirkus 15 minuter in i avsnittet (15:48 actually) kommer ett av de vackraste ögonblicken i amerikansk tv-historia, I shit you not! Det är ingen sån där lam, typisk amerikansk "feel-good moment" där allt slutar lyckligt och sen en massa handklappande, nej nej au contraire. Det går inte att beskriva i ord, att göra det vore att ta allt som är fantastiskt och perfekt och slänga det i papperskorgen samtidigt som man säger i typiskt John McLane manér; "Yippee Ki Yay Mother Fucker". Väldigt macho. Samtidigt skulle det bara kunna vara jag som på nått sätt triggades av scenen men anyway. Det är alltså därför jag sitter här nu, klockan är 06:19 och

och..

Ptja, och..

Suck.

Update:



Den perfekta kärleken? Maybe but I hope not för det är ingenting jag någonsin kommer att få vara med om.



.