I, Felix.

I worry. I worry all the time.

Vad händer om 2 månader när jag inte längre har en anställning? Vad händer om, säg, 5 år? Vart är jag då? 10år? 20?

Vart ska jag bo? Vad ska jag jobba med? Kommer jag någonsin att få se kinesiska muren? Singapore City? Vietnam? Trans-sibiriska järnvägen? Ulaan Baatur och Genghis Khans födelseort?

Känns inte så.

Många har "en plan" redan från tidig ålder, man bestämmer sig tidigt för att bli läkare, journalist, civilingenjör, musiker, författare etc. men inte jag, nej inte jag. 21 år in på livet vet jag fortfarande vad jag har för syfte i livet; varför är jag här? Vad är jag menad/ämnad att göra?

"Men Felix, vad har du för hobbies då? Kanske kan du jobba med något där som du tycker om?"

Men nej, jag vet inte. Jag vet inte vad jag har för hobbies. Inga? Är det ett okej svar? Är det ett acceptabelt svar i denna tid? I denna tid av minutiöst planerade prestationsångest?

Där är jag idag, jag vet inte vad jag vill jobba med, vad jag kan tänkas studera, vad jag har för hobbies, vad jag kommer att ha för jobb om tre månader och vart jag kommer att bo.

Tanken att behöva jobba som försäljare i butik resten av livet skrämmer mig, det skrämmer mig något enormt men samtidigt vet jag att jag inte kan något annat, något konstruktivt som kan landa mig ett bättre jobb.

Min mamma gillar att prata om framtiden då jag (tydligen) är gift och har barn. Hon pratar om hur hon ska vara barnvakt och hur jag måste gifta mig med en kvinna i stockholmsområdet för annars blir det för långt för henne att åka när hon ska vara barnvakt. Hon gillar att prata om hur hon och min framtida fru skall vara bästa vänner och är de inte det så gör det ingenting för så länge det finns barnbarn att leka med är det skitsamma. Så fortsätter det, igen och igen och igen.

Vad säger man? Jag blir bara så.. så, mållös(?).

Det känns mer och mer som om att livet, - och allting runt omkring, rinner en mellan fingrarna. Man ska göra det och det och det innan man fyllt så mycket för sen är det försent, man måste absolut uppleva X innan det försvinner för alltid.

Är världen en bättre plats idag än för 600 år sedan innan renässansen? Jag vet inte, är den det? Vad är det för värld vi skapar för framtida generationer? Vi bråkar om petitesser medan världens fossila bränslen tar slut, art efter art dör ut på grund av vår besatthet av att ha det så bekvämt som möjligt. Globala uppvärmningen is real people, motherfucking deal with it already!

Dystra framtidsutsikter indeed.

I walk a lonely road, the only road that I have ever known.
Don't know where it goes, but it's only me and I walk alone.


Jag ser Loke växa och allt jag kan tänka är att han är den som kommer att få föra vår familj framåt, framåt in i nya generationer. Jag kan bara inte se mig själv om fem-tio år. Jag sätter all min tro och mitt hopp till en liten blond fem-årig pojke som älskar rosa och paljetter.

I'm fucked.